All publicitet är god – men måste vi gå på allt som är äckligt?

Men jag måste ju ändå få undra. När en viss rikstäckande kedja släpper en viss nyhet, låt oss kalla den lussekorven, måste vi alla springa på den bollen då?
Jag har själv bidragit till att andra äckligheter fått mer publicitet än de förtjänar. På grund av trög. Men det här kändes som droppen för mig. Ett sådant uppenbart fiskande efter social interaktion gör mig mer illamående än korven själv. (Som enligt vissa var helt ok.)

För några år sedan försökte många godis-, snacks- och kakproducenter med att släppa olika smaker i begränsad upplaga. Sedan skulle konsumenterna rösta om vad som skulle fortsätta att tillverkas. Jag vet inte hur det gick för dessa. Men kanske var det inte tillräckligt? Trots Kalles kaviar med banansmak och så vidare.

Världens dyraste hamburgare kom för flera år sedan (ohyggligt läskig) och fick en otrolig spridning. Samma med tryffelsemlan med anklever. Och jag förstår både den skräckblandade förtjusningen hos oss konsumenter och glädjen över alla klick och interaktioner dessa innovationer skapar. Men jag tänker ändå att vi journalister kunde tänka oss för en liten sekund innan vi lägger upp bilderna i alla våra sociala kanaler? Vi kunde sluta vara så bjussiga och låta företagen betala för reklamen istället.
Det finaste som hände efter en liten Facebook-debatt om detta var att jag fick se hur kreativa vänner jag har. Vissa (Karin) tyckte inte att detta med korv och lussebulle var nog! Så här är några ytterligare tips för körven, kanske till nästa år?

• Några grankvistar att strö över
• Tryck in nejlikor i korven
• Glitter i senapen
• Pepparkaksmajonäs
• Sillsallad
• Chorizzo med fudge