Surströmming – en inte tillräckligt exotisk delikatess

Jag är utvald av BD Fisk att testa årets surströmming från Kallax och samtidigt bidra till att bevara denna svenska mattradition som tydligen håller på att försvinna. Jag håller en liten skiva i stugan och funderar över fenomenet med lokala delikatesser.

Man kan säga mycket om surströmming. Men att den luktar kommer man liksom inte runt. Om jag inte varit uppväxt med den här traditionen skulle jag kanske dra mig för att smaka något som luktar så pass… starkt.

Under mina matresor håller jag alltid god min och jag har fått äta isländsk surhaj och mjölksyrade testiklar, koreansk sannakji (levande bläckfisk), mexikanska friterade larver och kalvhjärna i Spanien. När jag bjuds som gäst är det bara att hugga in och testa.

Precis så tror jag att de flesta FOODIES, som det heter, beter sig också. Jag ser dem skriva om matupplevelser med filipinsk balut och stinkande durian samtidigt som de sicklar (dregelemojin). Men när jag skriver om surströmming så kostar samma matnördar på sig att klämma i med kräksemojin eller liknande.

Våga prova – några gånger!

Det är väl här jag tjurar ihop. Jag VET med största säkerhet att alla dessa tokigt matintresserade människor gladeligen äter surströmmingen om den serveras på en av Tokyos mer svårfunna krogar. Där, i Tokyo alltså, skulle de genast fatta tycke för den exotiska delikatessen. Här hemma i Sverige tar det ibland lite längre tid.

Min man Tomas åt surströmming första gången hos min vän Kajsa för bara några år sedan. Sedan har han ätit det ett fåtal gånger till. Men det var först i år han tyckte att det var riktigt gott. Han riktigt längtade efter att få äta det igen! Så ge surströmmingen en chans, eller jag menar ge den fyra chanser.

Jag vill bjuda hit dessa matmänniskor som inte riktigt vågar eller vill smaka, så att de i lugn och ro kunde få prova på surströmming i ett välvädrat rum och med inlagd sill på lut för dem som verkligen hatar det. Ingen ska behöva gå hungrig. Men kom igen nu och våga prova!

Vi testar årets surströmming från Kallax

Mamma och pappa har äntligen tagit sig ner till vår stuga i Ola och vi ordnar en liten surströmmingsskiva på fyra för att testa årets surströmming från Kallax. Och jisses vad god den är! Slår fjolårets burk som vi åt när jag skrev om Surströmming – tillbehör och tips för en lyckad skiva med hästlängder.

Denna strömming är stor och hälften av fiskarna är fulla av hård, salt rom. Alla fyra ger Kallax surströmming stora tummen upp. Vi äter den på Mjälloms hårda tunnbröd gjort på havre. Supergott i smaken men liiiiite för skört. Jag hejar fortfarande på Gene.

Jag försökte hitta mandelpotatis men hittade ingen och mina föräldrar äter mandel titt som tätt uppe i Norrbotten och är ganska obrydda om just den detaljen. Därför är det amandine under strömmingen. Vi har också rödlök och gräddfil, samt smör, nubbe och folköl. Och det är allt som behövs för en lyckad skiva! Bara det att det är årets mest lättfixade fest gör den ju till en tradition värd att bevara.

Dagen efter blir det restmat som det här receptet på Frittata med potatis och västerbotten. Supergott!